Satsningar på unga

Emma Reijonen, 23, är utbildad medianom och i sommar jobbar hon som producent för teatergruppen Klunk. Det är en nygrundad teaterförening som har fått bidrag för en sommarturné med föreställningen De utsattas ljuvliga sommar. Teater Klunk består av skådespelarna Vega Adsten och Bella Paasimäki, som har skapat föreställningen som de kallar en “anti-sommarteater”.

Emma Reijonen har jobbat som produktionsassistent under våren, och jobbar också som frilansfotograf. Orsaken till att hon blev producent var att hon inte hade något sommarjobb, och Teater Klunk behövde en producent. Hon har i egenskap av producent ansökt om bidrag från nio olika stiftelser och föreningar.

– Vi googlade och sökte efter finansiärer. Det har varit intressant och jag har lärt mig mycket, eftersom jag inte visste hur man skriver en ansökan. Jag har aldrig tidigare i mitt yrkesliv skrivit en ansökan eller gjort upp en så heltäckande budget.

– Vi tänkte att det är bäst om vi grundar en förening med tanke på ansökningarna, så vi grundade föreningen Klunk. Det var enkelt, men sedan insåg vi att vi behöver en bokförare, en styrelse och att vi måste öppna ett bankkonto. Det var saker som vi inte hade tänkt på, säger Emma Reijonen.

Hon visste inte så mycket om Konstsamfundet innan hon började leta efter information, men hade bilden av att det är en gammal institution. Hon kände till Söderlångvik och att Konstsamfundet finansierar kultur med konst, men hon kunde inte koppla ihop Amos Rex med Konstsamfundet. För att göra Konstsamfundet mer tillgängligt för unga och för att underlätta samarbetet har Emma Reijonen några förslag.

– Det är jättebra att Konstsamfundet finns på sociala medier, men jag skulle gärna gå på evenemang, till exempel workshops där man får hjälp med att skriva ansökningar. Där kunde det finnas ordnat program, och inte bara socialt mingel, för jag tror att enbart mingel kan skrämma bort unga.

Hon tror också att det skulle underlätta om tröskeln för att pitcha idéer var låg.

– Under studietiden kändes det skrämmande att pitcha idéer eftersom det var superviktigt att idéerna var fulländade. Men det skulle vara fint om man fick komma till Konstsamfundet för att prata om sina idéer. Om jag till exempel skulle skriva ett manus kunde jag komma för att diskutera min idé med någon som jobbar med sådana saker. Lite som ett mentorskap.

Det skulle Emma Reijonen ha haft nytta av när hon ansökte om finansiering för sommarteaterprojektet, främst gällande frågor om innehållet och hur man jobbar i en produktion. Hon har börjat tänka i nya banor kring att själv skapa sitt jobb.

– Tidigare har jag tänkt att det är lättare att söka ett redan existerande jobb, men nu har jag börjat tänka att man själv kan skapa sitt jobb och få finansiering för projekt.

En annan som har ansökt om finansiering från Konstsamfundet är Mirjam Yeboah, 31, som är kläd- och kostymdesigner och textilkonstnär. Hon har fått bidrag för samtidskonstprojektet ”Den kropp jag lever i” som genom textilkonst utforskar vad det innebär att vara afro-finlandssvensk.

Hon blev utexaminerad kandidat i textildesign 2016, och har sedan dess jobbat som kostymdesigner. Hon har bland annat designat kostymerna för pjäsen Radio Popov på Svenska Teatern och artisten Lxandras kläder. Inom textilkonst har hon främst gjort mindre installationer, och den installation som hon nu fått finansiering för är den största.

Hon har vuxit upp i Kyrkslätt med en finlandssvensk mamma, och har en ghanansk pappa. Det är den ghananska sidan av sig som hon nu börjar upptäcka på nytt.

Hon följer med sidan fyrk.fi där olika ansökningstider till finansiärer finns listade. Där fick hon information om Konstsamfundets ansökningsomgång nu på våren.

– Jag vet att Konstsamfundet upprätthåller museerna Amos Hem, Söderlångvik och Amos Rex, men utöver det känner jag inte till verksamheten så bra. Jag tror att unga främst känner till Konstsamfundet via museerna och Hufvudstadsbladet.

Mirjam minns att hon själv som yngre hade en positiv bild av Svenska Kulturfonden, som hade ett ungdomsstipendium på 500 euro som unga kunde ansöka om för mindre projekt.

– Det var ett bra sätt att stödja idéer med låg tröskel. Något liknande kunde Konstsamfundet kanske ha. Jag tror också att det kan vara bra med grupper där man tillsammans sitter och skriver ansökningar. Nu kanske det känns som om det är jättemånga som ansöker om stipendier på ganska stora summor, och det kan kännas skrämmande.

Kontaktytorna till unga är viktiga, men Mirjam Yeboah har ett viktigt råd att ge i arbetet med unga. Hon nämner Amos Rex som ett exempel på hur man kan jobba med unga och få unga med i beslutsfattandet.

– Amos Rex har haft bra utställningar och involverat unga människor överlag, det är jätteviktigt att unga människor också får vara med i beslutsfattandet. Att de får kuratera det som berör dem själva.

– Det kan inte vara så att utomstående tittar på vad ungdomen gör nuförtiden, som att “det här ska vi anamma”. Initiativen måste komma från unga människor – som gör för unga människor. Lite som i mitt projekt, det är från afrofinlandssvenskar för afrofinlandssvenskar, “meiltä meille”, som man säger på finska.

För Ronny Eriksson, 27, har det inte varit några problem att våga gå med sina idéer till exempelvis Konstsamfundet, men det tog ett tag för honom att förstå vad Konstsamfundet gärna satsar på och understöder.

– Att närma sig Konstsamfundet är ju ytterst lätt om man vågar. Men ofta är det svårt att göra en bra ansökan om man inte förstår sig på kontexten. Det skulle underlätta om det fanns exempel och rollmodeller, eller att man visar hurdana projekt som har blivit finansierade, och hurudana unga människor som finns bakom dem.

Annat som Ronny Eriksson räknar upp är informationstillfällen, evenemang eller koncept där unga blir bekanta med föreningen och aktiviteterna.

– Konstsamfundet kunde synas och höras lite mer på de skolor och ställen där unga rör sig. Det görs ett gott arbete redan, men kanske man till exempel kunde ha unga ambassadörer.

Själv har Ronny Eriksson redan länge haft en idé om en idé- eller projektaccelerator, som han gärna skulle samarbeta med organisationer kring.

– När unga människor har en idé eller en dröm kunde de komma in och presentera den. Idén behöver inte vara fullt utarbetad eller fylla de kriterier som finns, utan den biten skulle den unga få hjälp med i ett program som sträcker sig över sex veckor eller ett halvår. Och under den tiden förvandlas idén eller drömmen till ett uttänkt koncept som fyller kriterierna som krävs för att få finansiering.

Det här stödet finns för uppstartsbolag men inte för mer kreativt och projektartat arbete, och det här kunde göras i samarbete med eller som en tjänst för stiftelser, enligt Eriksson. På det här sättet kunde exempelvis Konstsamfundet få bättre, utarbetade ansökningar, och unga skulle få mentorer eller ett stödnätverk och samtidigt lära sig under processen.

– De skulle samtidigt undvika upplevelsen av att bli besviken att inte få bidrag, efter att ha satt jättemycket tid på en ansökan för att sedan inte få någonting. Det är inte motiverande.

Text: Malin Wikström